Den är som allt annat i häxjakten på fildelare helt galen.
Newsmill har en artikel som heter "Ljudboksförlagen dödar rättssäkerheten", mycket läsvärd då den belyser hur felaktigt hela detta förfarande är.
En lösenordsskyddad server, som Antipiratbyrån måste bryta sig in i, kan OMÖJLIGEN anses sprida något till allmänheten.
Newsmill har en artikel som heter "Ljudboksförlagen dödar rättssäkerheten", mycket läsvärd då den belyser hur felaktigt hela detta förfarande är.
En lösenordsskyddad server, som Antipiratbyrån måste bryta sig in i, kan OMÖJLIGEN anses sprida något till allmänheten.
Filservern i fråga var dessutom låst att bara acceptera inkommande sessioner från specifika IP-adresser. Det alena visar att någon "spridning till allmänhet" aldrig kan komma på tal.
Tillvägagångssättet som APB har är mycket tveksamt juridiskt.
De manövrerar sig runt bristen av egen jurisdiktion genom att muta/pressa/hota någon annan att göra jobbet åt dem. På det sättet anser de sig stå med ryggen fria vad gäller anklagelser om "dataintrång".
Sedan dyker frågan upp huruvida verken i fråga faktiskt kan ha ägts lagligt av FTP-ägaren. Hur vet APB att personen i fråga inte äger ljudböckerna och har dem som backup på sin FTP för eget bruk?
Och gäller inte "fair use" fortfarande, att man får dela med sig till nära vänner?
Gissningsvis har APB säkerligen inget bevis på hur många andra som hade konton på FTP-servern. Det skulle kräva en helt annan sorts intrång för att fastställa det.
En sådan här dom gör att gemene man blir orolig att ha en filserver. Även om den är ämnad att användas för eget bruk och man själv är den enda användaren.
Detta påminner kusligt mycket om Bahnhof-skandalen där APB planterade bevis själva genom att hota/muta en anställd på företaget, en person som sedan fick lov att vara anonym. Det är högst relevant för rätten att veta vem denna användaren var i ljudboksfallet då det kan vara en nära släkting eller mycket nära vän. Det är relevant för att ytterligare motbevisa "spridning till allmänheten".Dessutom känns det inte bekvämt att man skall godkänna arbetsmetoder som bygger på hotade/mutade tjallare. De behöver vittna om rättssäkerheten kring deras inblandning behöver fastställas i rätten.
Situationen är bisarr. APB är faktiskt inte företrädare för rättsväsendet. De skall inte få ägna sig åt olaga intrång, dataintrång brottsprovocering eller bevisplantering. APB har idag mer långtgående jurisdiktion än svenska polisen har och det är idag helt uppenbart att de inte har några som helst skrupler. IPRED har gett dem detta manöverutrymme och det är vår riksdag som godkänt och infört lagen. En lag som dessutom författats av upphovsrättslobbyn med vår riksdags goda minne.
Rättssäkerheten kan dessutom skarpt ifrågasättes då det är otvivelaktigt att utredningsanvarige polisen Jim Keyzer mutades i samband med förundersökningen av en part i målet.
Rättsäkerheten kan dessutom ifrågasättas kring det ministerstyre Thomas bodström utförde kring razzian av TPB efter påtryckningar från USA som skulle innebära WTO-sanktioner mot Sverige. WTO används flitigt av USA som hävstång/utpressning mot svagare stater för att sprida sin egen upphovsrättslagstiftning och beivra densamma.
Det är dessutom otvivelaktigt att bevisbördan i just den här sortens mål har varit EXTREMT låg hittills. Att den tekniska kompetensen inom rättsväsendet varit så låg som den är har ytterligare underminerat de tillgängliga bevisens betydelse.
Detta gäller i alla fall där "skärmdumpar" använts, och i The Pirate Bay-fallet där man inte förtsått hälften av de tekniska bevisens innebörd, som DHT och det faktum att det inte på något sätt är fastställt att TPB:s tracker är den som faktiskt använts av klienten under brottstillfället. Dessutom är det helt felaktigt att någon överhuvudtaget kan dömas för "medhjälp" till något där det inte ens finns ett dokumenterat huvudbrott med tillhörande dom är helt barockt.
Detta är även vanskligt i lagskaparnas uppgift. Bristande kompetens och verklighetsförankning om vad Internet faktiskt är och vad web 2.0 innebär för en hel generation idag, har lett till ett stort glapp mellan de som har makten och de människor de skall representera.
IPRED lagen är såpass klumpigt utformad att den inte ens tar någon hänsyn till om den misstänkte faktiskt ens är den skyldige. Den misstänkta personen blir med automatik ägaren till abonnemanget. Detta behöver absolut inte vara densamma person som eventuellt begått brottshandlingen. Det kan t.ex. vara ett hushåll med flera individer som ett familjehem eller ett kollektiv. Dessutom kan den misstänkte ha haft sitt trådlösa nätverk öppet, av misstag eller med flit, det är inte olagligt att har ett öppet nätverk. Den tredje möjligheten är att det varit en bekant till den misstänkte som använt antingen den misstänktes dator eller en egen som han tagit med sig och använt den misstänktes trådlösa Internet.
Man undrar vem som styr rättssystemets agenda, för inte är det moder justitia längre. När varken forskning eller bevis tas i beaktning, och när parterna får orättvisa villkor att föra sin talan, då har rättssäkerheten gått förlorad.
Ett mycket talande fall är just TPB-rättegången i tingsrätten. Där får IFPI-bossen John Kennedy får mer än en timme på sig att sitta och gråta ut inför rätten om hur illa hans bransch skadas av fildelningen. Hans uttalande visa total avsaknad på saklighet och verklighetsanknytning. Den undersökning han refererar till inder rättegången är utförd av IFPI själva eller deras sammarbetspartners är därmed att se som totalt partisk.
När forskaren Roger Wallis ställer upp och skall föra den akademiska världens talan kring dess uppfattning av fildelningsfenomenet blir han trakasserad. Han får sin kredibilitet ifrågasatt, han får sin titel ifrågasatt och blir förlöjligad och avbruten så länge han sitter där. Oscar Swartz berättar mer om hur Wallis blev trakasserad.
Det är tydligt att rätten lyssnade mer på den helt ovetenskapliga utläggningen av IFPI än på forskare som ägnat decennier åt att studera musikbranschen.
Den ena informationskällan har mängder av forskning som granskats kritiskt i s.k. peer-reviews. Den andra parten har helt fiktiva siffror och absolut partiska utsagor som helt saknar relevans för rätten. IFPI-bossen får dessutom tala ostört och utan att bli trakasserad eller avbruten, medan forskaren trakasseras oavbrutet.
Jag rekommenderar verkligen att man lyssnar på ljudupptagningarna från rättegången för att man skall kunna skapa sig en egen uppfattning.
Beloppen IFPI använder för att beskriva "förlorade" pengar får man fram tack vare den så ökända formeln; "Alla nedladdningar är en förlorad försäljning". Detta vet vi tack vare forskning att det inte stämmer och man kan dessutom sunt förnuft förstå att det inte stämmer. Detta har bevisats falskt otaliga gånger men det får nog bli en helt egen bloggpostning om enbart det då det är en tämligen omfattande punkt.
Dessutom ser dessa "förluster" ännu löjligare ut ur en ekonoms perspektiv. En förlust är när din kontobalans i rena likvida medel MINSKAR, det kan aldrig vara en förlust för att de inte ökar då kontobalansen är konstant.
Det är samma sak som när lekmannen säger att han "tjänat" xx kronor på att köpa något billigare på en lokal än på en annan, när han de facto enbart sparat skillnaden. Det krävs ingen ekonom för att se skillnaden mellan att tjäna pengar mot spara pengar. Det Borde inte heller krävas någon ekonom för att se skillnaden på att förlora pengar och att inte tjäna pengar. Detta är FALSK MATEMATIK.
Detta gäller i alla fall där "skärmdumpar" använts, och i The Pirate Bay-fallet där man inte förtsått hälften av de tekniska bevisens innebörd, som DHT och det faktum att det inte på något sätt är fastställt att TPB:s tracker är den som faktiskt använts av klienten under brottstillfället. Dessutom är det helt felaktigt att någon överhuvudtaget kan dömas för "medhjälp" till något där det inte ens finns ett dokumenterat huvudbrott med tillhörande dom är helt barockt.
Detta är även vanskligt i lagskaparnas uppgift. Bristande kompetens och verklighetsförankning om vad Internet faktiskt är och vad web 2.0 innebär för en hel generation idag, har lett till ett stort glapp mellan de som har makten och de människor de skall representera.
IPRED lagen är såpass klumpigt utformad att den inte ens tar någon hänsyn till om den misstänkte faktiskt ens är den skyldige. Den misstänkta personen blir med automatik ägaren till abonnemanget. Detta behöver absolut inte vara densamma person som eventuellt begått brottshandlingen. Det kan t.ex. vara ett hushåll med flera individer som ett familjehem eller ett kollektiv. Dessutom kan den misstänkte ha haft sitt trådlösa nätverk öppet, av misstag eller med flit, det är inte olagligt att har ett öppet nätverk. Den tredje möjligheten är att det varit en bekant till den misstänkte som använt antingen den misstänktes dator eller en egen som han tagit med sig och använt den misstänktes trådlösa Internet.
Man undrar vem som styr rättssystemets agenda, för inte är det moder justitia längre. När varken forskning eller bevis tas i beaktning, och när parterna får orättvisa villkor att föra sin talan, då har rättssäkerheten gått förlorad.
Ett mycket talande fall är just TPB-rättegången i tingsrätten. Där får IFPI-bossen John Kennedy får mer än en timme på sig att sitta och gråta ut inför rätten om hur illa hans bransch skadas av fildelningen. Hans uttalande visa total avsaknad på saklighet och verklighetsanknytning. Den undersökning han refererar till inder rättegången är utförd av IFPI själva eller deras sammarbetspartners är därmed att se som totalt partisk.
När forskaren Roger Wallis ställer upp och skall föra den akademiska världens talan kring dess uppfattning av fildelningsfenomenet blir han trakasserad. Han får sin kredibilitet ifrågasatt, han får sin titel ifrågasatt och blir förlöjligad och avbruten så länge han sitter där. Oscar Swartz berättar mer om hur Wallis blev trakasserad.
Det är tydligt att rätten lyssnade mer på den helt ovetenskapliga utläggningen av IFPI än på forskare som ägnat decennier åt att studera musikbranschen.
Den ena informationskällan har mängder av forskning som granskats kritiskt i s.k. peer-reviews. Den andra parten har helt fiktiva siffror och absolut partiska utsagor som helt saknar relevans för rätten. IFPI-bossen får dessutom tala ostört och utan att bli trakasserad eller avbruten, medan forskaren trakasseras oavbrutet.
Jag rekommenderar verkligen att man lyssnar på ljudupptagningarna från rättegången för att man skall kunna skapa sig en egen uppfattning.
Beloppen IFPI använder för att beskriva "förlorade" pengar får man fram tack vare den så ökända formeln; "Alla nedladdningar är en förlorad försäljning". Detta vet vi tack vare forskning att det inte stämmer och man kan dessutom sunt förnuft förstå att det inte stämmer. Detta har bevisats falskt otaliga gånger men det får nog bli en helt egen bloggpostning om enbart det då det är en tämligen omfattande punkt.
Dessutom ser dessa "förluster" ännu löjligare ut ur en ekonoms perspektiv. En förlust är när din kontobalans i rena likvida medel MINSKAR, det kan aldrig vara en förlust för att de inte ökar då kontobalansen är konstant.
Det är samma sak som när lekmannen säger att han "tjänat" xx kronor på att köpa något billigare på en lokal än på en annan, när han de facto enbart sparat skillnaden. Det krävs ingen ekonom för att se skillnaden mellan att tjäna pengar mot spara pengar. Det Borde inte heller krävas någon ekonom för att se skillnaden på att förlora pengar och att inte tjäna pengar. Detta är FALSK MATEMATIK.
Det är tydligt att bevis är inte längre relevant i dessa rättsfall, inte ens överväldigande bevis. I fall gällande IPRED kan man faktiskt ifrågaställa om oskyldighetspresumtionen som skall vara gällande i straffrätt är uppfylld helt fullt.
Dessutom kan man konstatera att det är mycket orättvist det är att ställa en privatperson mot ett multimiljardkongomlerat i civilmål och att detta skall vara praxis. IPRED är ett missfoster ur rättsäkerhetssynpunkt och detta kommer även det bli en separat bloggpost om senare.
Dessutom kan man konstatera att det är mycket orättvist det är att ställa en privatperson mot ett multimiljardkongomlerat i civilmål och att detta skall vara praxis. IPRED är ett missfoster ur rättsäkerhetssynpunkt och detta kommer även det bli en separat bloggpost om senare.
Domaren i TPB-fallet Thomas Nordström är enligt många experter skyldig till delikatessjäv och experter hävdar att rättegången måste ogillas och tas om.
Sammantaget ger detta en mycket dyster bild av hur dessa frågor bedrivs, både i rätten och när nya lagar skapas, men även hur de beivras.Vad har hänt med rättssäkerheten?
Rättssäkerheten måste gå före särintressen.
Tack och lov försöker Piratpartiet återställa balansen, äntligen finns det en motpol till detta pågående vansinne.
